visst gör det ont

Min inre ålder är väl sisådär 60 år vid den här tiden. Ingrid sa att hon med åldern blivit mer och mer sentimental av vårens ankomst och blir tårögd när solen kysser liv i de små knopparna. Det är samma med mig.

Från busshållplatsen förbi ängen med timotej, smörblommor, hundkex och maskrosbollar. Det är en gåva att vara i allt detta. Det gäller bara att låta sig vara här.

Jag hade tänkt att skriva om alla små underbara möten dagen har bjudit på, tankar som jag hade under bussfärden hem. Fina tankar som tog bort dom fula. Tankar som jag vill spara och plocka fram när det gör ont. När jag känner mig helt lost i det allt det här som kallas livet. Men nu kom en vän och jag lämnar skrivandet och återkommer kanske senare ikväll...