visst gör det ont

Min inre ålder är väl sisådär 60 år vid den här tiden. Ingrid sa att hon med åldern blivit mer och mer sentimental av vårens ankomst och blir tårögd när solen kysser liv i de små knopparna. Det är samma med mig.

Från busshållplatsen förbi ängen med timotej, smörblommor, hundkex och maskrosbollar. Det är en gåva att vara i allt detta. Det gäller bara att låta sig vara här.

Jag hade tänkt att skriva om alla små underbara möten dagen har bjudit på, tankar som jag hade under bussfärden hem. Fina tankar som tog bort dom fula. Tankar som jag vill spara och plocka fram när det gör ont. När jag känner mig helt lost i det allt det här som kallas livet. Men nu kom en vän och jag lämnar skrivandet och återkommer kanske senare ikväll...

Rubiks kub

Det var vackert idag. Vid centralen klev en ung kille på bussen med en rubiks kub i handen. Det är alltid lite märkvärdigt när någon bär något i handen som inte är något av följande: plånbok, busskort, väska, kasse, tidning, ätbart, mobil eller ytterkläder.

Hur som helst när bussen lämnade hållplatsen började killen skruva och vrida på kuben och detta var allt jag kunde ägna min uppmärksamhet åt hela vägen till min hållplats. Dessa händers koncentration, kvickhet och elegans.

Jag gillar händer, men nu förstår jag att det egentligen inte händernas utseende utan deras aktivitet som tilltalar mig. Dessa händerna var i själva verket ganska fula i mitt tycke, men i denna aktivitet var de otroligt vackra.

Inte nog med att händerna vred och snurrade på kuben de hade också något slags tics. Då och då gjorde ena handen en rörelse över kuben. Det var vackert, men samtidigt lite skrämmande. Som om handen utövade magi över kuben.

Tyvärr går det inte att ge någon rättivs bild av dessa händers aktivitet i en text, utan det hade behövt fångas på en rörlig bild. Nu har jag kollat på youtube.com på andra som löst rubriks kub, men har ännu inte hittat något liknande. Får kolla vidare vid ett annat tillfälle för nu måste jag återgå till kursboken.

Trevlig eftermiddag!